Takaisin

    Den rättsliga grunden och de allmänna principerna för EU-förordningarna om social trygghet

    Julkaisuaika 27.01.2016, Julkisuus: Julkinen

    Rättslig grund

    Arbetstagarnas fria rörlighet är en grundläggande rättighet som garanteras medborgarna inom Europeiska unionen i grundfördraget. Artikel 45 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt innehåller principen att arbetstagare ska kunna röra sig fritt från en medlemsstat till en annan medlemsstat.

    Enligt artikel 48 ska det inom EU finnas ett system, enligt vilket

    • försäkringsperioder i olika länder vid behov också beaktas i andra länder och
    • förmåner betalas från ett land till ett annat.

    Denna bestämmelse utgör den rättsliga grunden i EU-förordningarna om social trygghet.

    Europeiska unionens förordningar om social trygghet 883/2004 (nedan grundförordningen) och 987/2009 (nedan tillämpningsförordningen) bildar tillsammans en rättslig helhet som gäller samordningen av de sociala trygghetssystemen i olika länder.

    Bestämmelserna i EU-förordningarna om social trygghet åsidosätter sådana bestämmelser i nationell lag som står i strid med dem. EU-förordningarna är direkt tillämplig lagstiftning i medlemsländerna. De är primära i förhållande till den nationella lagstiftningen och de har direkt rättsverkan. EU-förordningarna har således inte satts i kraft genom en riksdagslag i Finland, utan de tillämpas som sådana.

    Mera

    Genom EU-förordningarna om social trygghet ändras de nationella sociala trygghetssystemen dock inte, utan de endast samordnas. Syftet med förordninganra är endast att bestämma i vilka situationer och hur den nationella lagstiftningen ska tillämpas på personer som rör sig mellan medlemsländerna.

    Grundförordningen 883/2004

    Den s.k. grundförordningen heter officiellt "Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen".

    Grundförordningen är uppdelad i sju avdelningar och dessutom finns där en bilagsdel med 11 bilagor.

    Förordningens första avdelning (artiklarna 1−10) innehåller allmänna bestämmelser. Avdelningen innehåller bl.a.

    • begreppsdefinitioner
    • bestämmelser om personkrets och sakområden
    • bestämmelse som garanterar likabehandling av medlemsländernas medborgare
    • bestämmelser om förhållandet mellan förordningen och andra internationella arrangemang i fråga om social trygghet
    • bestämmelse om bortseende från kraven i fråga om bosättningsland samt
    • bestämmelse om förhindrande av sammanträffande av förmåner (närmare bestämmelser om pensioner finns i avdelning tre kapitel tre).

    Bestämmelserna i avdelning två (artiklarna 11−16) gäller fastställande av tillämplig lagstiftning. Närmare anvisningar om fastställande av tillämplig lagstiftning finns i anvisningarna Arbete i ett EU/EES-land.

    Avdelning tre innehåller särskilda bestämmelser om de olika grupperna av förmåner.

    • kapitel 1: Förmåner vid sjukdom, moderskaps- och likvärdiga faderskapsförmåner
    • Kapitel 2: Förmåner relaterade till olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar
    • Kapitel 3: Ersättning vid dödsfall
    • Kapitel 4: Förmåner vid invaliditet
    • Kapitel 5: Ålders- och efterlevandepensioner
    • Kapitel 6: Arbetslöshetsförmåner
    • Kapitel 7: Förtida pension
    • Kapitel 8: Familjeförmåner
    • Kapitel 9: Särskilda icke-avgiftsfinansierade kontantförmåner

    Den fjärde avdelningen innehålller bestämmelser om administrativa kommissionen för samordning av de sociala trygghetssystemen (och den tekniska kommissionen för informationsbehandling och revisionskommissionen som grundats i anslutning till den) samt den rådgivande kommittén för samordning av den sociala trygghetssystemen.

    Den femte avdelningen innehåller diverse bestämmelser och den sjätte avdelningen övergångsbestämmelser och slutbestämmelser.

    Tillämpningsförordningen 987/2009

    Tillämpningsförordning 987/2009 innehåller bestämmelser om tillämpning av grundförordning 883/2004 och den är uppbyggd på samma sätt som förordning 883/2004. Tillämpningsförordningen innehåller också materiella bestämmelser, bl.a. om beaktande av barnavårdstid vid pensionsberäkningen.

    I fråga om det finländska arbetspensionsskyddet tillämpas förordningen på både den privata och den offentliga sektorns lagstadgade arbetspensioner.

    Tillämpningsbestämmelser om invalidförmåner samt ålders- och efterlevandepensioner ingår i avdelning IV i tillämpningsförordningen.

    Mera

    Pension för förtroendeuppdrag och frivillig ArPL-pension för utlandsarbete fastställs enligt bestämmelserna i ArPL och de beräknas också som grundpension enligt ArPL. EU-förordningen tillämpas således också på frivillig försäkring av förtroendeuppdrag och på frivillig försäkring av utlandsarbete.

    År 2012 gjordes det några ändringar i EU-förordningarna. Ändringarna gjordes genom förordning 465/2012.EU-länderna tillämpar ändringarna fr.o.m. 28.6.2012 och EES-länderna fr.o.m. 2.2.2013.

    När man behandlrar socialförsäkringsrättigheterna för arbetstagare som rör sig inom EU-området, bör man också beakta EU-förordning 492/2011 om arbetskraftens friga rörligen inom unionen (denna förordning ersätter den tidigare förordningen om arbetskraftens fria rörlighet 1612/68). Målet för förordningen är att trygga arbetskraftens fria rörlighet bl.a. genom att förbättra arbetstagarnas levnads- och arbetsvillkor. Mobila arbetstagare ska på lika grunder tryggas samma sociala och skattemässiga förmåner som den inhemska arbetskraften.

    Allmänna principer

    EU-förordningarna om social trygghet innehåller bestämmelser om följande principer:

    socialförsäkringsförmånerna tryggas när en arbetstagare rör sig från ett EU-land till ett annat
    olika länders försäkringsperioder sammanräknas, för att personen ska få rätt till förmån
    en person försäkras i bara ett land i sänder
    personerna behandlas likvärdigt.

    Tanken bakom samordningen av de sociala trygghetssystemen är att arbetstagaren inte ska mista sin rätt till social trygghet på grund av att han eller hon rör sig från ett land till ett annat.

    EU-förordningarna om social trygghet omfattar också principen om god förvaltningssed. Institutionerna ska besvara alla förfrågningar inom skälig tid och sända alla nödvändiga uppgifter till de berörda personerna, för att de ska kunna utnyttja sina rättigheter enligt förordningen. Om det uppstår problem vid tolkningen eller tillämpningen, ska de institutioner som saken gäller kommunicera sinsemellan för att finna en lösning på problemet.

    Försäkring i endast ett land

    En arbetstagare, egenföretagare eller en person som inte förvärvsarbetar omfattas av lagstiftningen om social trygghet i endast ett land, då han eller hon rör sig inom EU-området. I allmänhet är det då fråga om arbetslandet. Socialförsäkringsavgifterna betalas enbart till detta land, och förmåner beviljas och bekostas med stöd av lagstiftningen i detta land.

    Personer som inte förvärvsarbetar omfattas av bosättningslandets lagstiftning.

    Likabehandling

    Personer som omfattas av EU-förordningarna om social trygghet ska ha samma rättigheter och skyldigheter enligt medlemslandets lagstiftning som medlemslandets medborgare.

    Sammanräkning av försäkringsperioder

    När man ska avgöra om en person har omfattats av ett medlemslands lagstiftning tillräckligt länge, för att han eller hon ska få rätt till förmåner enligt detta lands lagstiftning, beaktar man vid behov också försäkringsperioder som fullgjorts i ett annat medlemsland.

    Exportering av förmåner

    En beviljad förmån får i allmänhet inte dras in, avbrytas eller minskas enbart av den orsaken att förmånstagaren flyttar från ett medlemsland till ett annat. Principen om exportering av förmåner har utvidgats i grundförordningen 883/2004, så att den gäller alla kontantförmåner, med vissa undantag som nämns särskilt.